Det enda jag klarat av att lyssna på ordentligt sedan den 24 augusti är Kent. Lilla livet.
Jag längtar till nästa år och är samtidigt otroligt tacksam för spelningen som avslutade den här sommaren. Ni håller mig vid liv.
Sommaren rusade förbi och jag kan inte riktigt minnas vad jag gjort, men det var fin ändå. Jag vet att jag någonstans i mitten flyttade och har nu äntligen funnit ro i egen egen lägenhet där mitt namn för första gången står på dörren. Och igår fick jag äntligen upp ett par gardiner. Det blir nog bra det här också. Tids nog.
Skolan har börjat och rutinerna börjar smyga sig på precis som hösten och mörkret, även om dagarna fortfarande är varma. Jag saknar min kreativitet, att brinna för skapandet. Hur det var mitt sätt att överleva. Det fick mig att brinna, att känna och tro att det jag kände faktiskt fanns där på riktigt. Allt lades på en väntande hög för omöjliga drömmar. För varför skulle mina ord vara värda något för någon annan? Känslan av otillräcklighet slår ner mig igen. Stressen, pressen, känslan av att man måste vilja bli något tog över. Och nu sitter jag och läser böcker om barns utveckling istället för att forma ord där jag ältar min egen barndom. I hopp om att skapa en förändring.
Men kanske är tiden snart här för att söka den där kursen jag kollat på så många gånger. Jag måste bara få lite mer tro, mod och ork till att göra ett nytt högskoleprov. Men någon gång. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar