Ett utdrag på en alldeles för stor tanke som försöker rymmas i mitt huvud just i detta nu:


Han har stått ut med mig i tre år. I snart tre år har jag kallt honom min.


Det.

Det är faktiskt helt fantastiskt
och svindlande.

Vårsolen börjar värma ute och hoppet om en förändring växer. Imorgon onsdag börjar det lilla livet igen och allting borde egentligen vara alldeles, alldeles underbart. Men istället för att sitta ute och lapa sol och instagrama, facebooka eller i allmänhet sociala media-uppdatera om hur fantastiskt livet i solen är, så ligger jag inne och kämpar emot en förkylning som härjar fritt i min kropp. Tiden till att ligga sjuk finns inte och min obotliga rastlöshet äter sakta upp mig inifrån. Men är det någonting jag vet så är det att förkylningar går över, det finns värre sjukdomseländen, tro mig jag vet om det.

Om mindre än tjugofyra timmar släpper min eviga kärlek en ny låt och jag hoppas på storverk, precis som alltid ifrån dem. Det finns hopp om att tjugohundrafjorton (eller tvåtusenfjorton, vet inte vad som är mest korrekt i denna PK-värld) kan bli ett vackert år. Kom igen bara, ge oss någonting som känns och det nu.

Apropå det där med sociala medier, jag är så fruktansvärt trött på så många människor som tycker utan att tänka. eller som tänker, men som inte tänker hela vägen. Eller mest är jag trött på att det inte längre går att föra diskussioner. Empatin och viljan till att förstå dem som inte tycker som en själv har liksom drunknat någonstans i plaskdammen. Tyck som oss annars kan det vara- attityden är väldigt tröttsam och ger ingenting i längden. Bara säger.

Nu skulle detta inte bli ett hej-jag-är-stans-största-bitterfitta-inlägg. Jag antar att jag är en i mängden av dessa obotliga pessimister. Men vet ni vad? Jag trivs rätt bra med det. Den verkliga verkligheten är inte happy, happy. Och vår samtiden, har ni sett den eller? Exakt.

Nu tappade jag visst tråden och detta inlägg make no sense, så lägger ner det här.
Adjö.

Orkar inte hålla liv i bloggen. Vill skriva, men rädd att dela ut det som känns i hjärtat. Vet inte längre hur man gör. Tvivlar och vacklar. Tvivlar på min egen förmåga till att hantera livet. Att studera och blicka framåt mot en framtid som skrämmer slag på mig. Hur vet man att man gjort rätt val? När saker kommer för nära bränner in under huden, biter och gnager. Jag vet inte längre. Ambivalensen kväver. 

Känner att världen är snedvriden att vi glömt vad som faktiskt är viktigt på riktigt. Att jag glömt vad som är viktigt på riktigt.  Jag saknar att brinna för något och få ett utlopp för det.  Men hur ska man våga brinna för något när man inte ens orkar känna? Den verkliga verkligheten känns och den finns på riktigt.  

Jag tänker på dig, att det kanske är dags för ett riktigt avslut. Att jag är vuxen nu, står på egna ben och att det går bra så. Genom att låta dig finnas någonstans i det dolda håller jag uppe ett hopp som krossar mig lika hårt varenda gång.  Men hur tar man farväl och ger upp hoppet om en förändring?

Jag vet i alla fall att det inte handlar om styrka längre. Det är livet man fått och det handlar om att överleva det.  Och de allra flesta dagar går det bra, men ibland blir allt det som varit och allt det som kommer för påtagligt. Då vill jag bara vara liten, ligga i fosterställning och önska bort allt vad liv heter. Låt mig bara få göra det. Tack. 

spårvägar överallt i staden

blir till nattliga flyktvägar

beklädda av tomma ölburkar och lukten av spya

mänskligheten påtagligheten

och dödligheten

har aldrig varit tydligare

än när vi desperat försöker trycka ner ångesten i flaskhalsen

ångest dödar inte säger dom som vet

men dödligheten känns

likt inneboende ambivalens i hjärtslagen

åker till sthlm där vi dansar till winnerbäck och alla dessa textrader som sätter liv i en begravd tonårsångest. gör mest ingenting resten av helgen. fördriver tid i en soffa, åker pendeltåg och äter alldeles för mycket transfetter och dricker en öl eller två. 

ligger nu i min egen soffa med alldeles för många måsten och orkar ingenting. har en lagbok som måste läsas, förvaltningsrättsövningar som måste lösas, en lägenhet som städar och vimplar som hänger på trekvart efter förra helgens födelsedagsfest. Allt jag orkar är att se på sen serie och beundra eländet. kvävs mitt i allt och tänker att skitsamma och bokar istället en resa till malmö och Sigur rós.

Fuskade i mitt glee-tittande och hoppade över jättemånga avsnitt för att få se hyllningsavsnittet, det som är tillägnat Finn Hudson, och tillbringade därför fyrtiofyra minuter av mitt liv med att gråta, oavbrutet. Livet, döden, eländet. Lägg av nu. Tack.

Färdas över hundra mil på några få dagar.  Från en västkust till ett dalarna där snötunga tallar står tätt längs med järnvägsspåren redan i oktober. Frosten kryper in under en alldeles för kall skinnjacka. Men egentligen handlade den här resan om dig. Det handlade om att ta farväl till en som funnits här längre än livet själv. Tomheten finns där och kommer alltid finnas där. Men jag vet att du har det bättre nu och det är det som skänker tröst när telefonlistan inte längre fylls upp av dig. Det handlar om att härda ut tills andetagen känns lättare igen. Det kommer så småningom