Ibland blir jag så fasligt äcklad av människor att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Som nu till exempel.

jifjwioefjwepjfpngswej!!!!!

någonting tynger mina axlar och jag vet inte vad.
men till helgen dansar jag till ett band på en klubb någonstans
och kanske blir det lite bättre till helgen. 4 dagar kvar. håll ut.

jag hatar att jag alltid känner så jävla mycket. av allt.

jag har blivit för bortskämd med sovsällskap
att jag mest ligger och vrider och vänder mig i mina lakan som är ett kaos
vaknar varannan timme och inser att det fortfarande bara är jag och mina trassliga lakan
i en alldeles för kall lägenhet.

skedar ensamhetskänslorna.

och jag vet inte om jag vill skrika hur förbannat jobbigt allting är eller bara vara tyst.
men jag vet i alla fall att jag inte vill sitta ensam här.
låt oss kalla det för ett framsteg.

och mitt hjärta imploderar i tystnad.

Jag har åtminstone fått tillbaka mitt täcke så jag slipper frysa,
men min säng är ändå oändligt tom och kall utan dig och din bröstkorg.

Och jag försöker fånga orden. forma dem till något.

något som känns. något som betyder något.
till något annat än jävla klyschor.

misslyckas.

går vidare.

Fakta: Jag har verkligen nolife.com. På riktigt.

Att krypa ner ensam i en säng där en av kuddarna fortfarande doftar svagt av honom.

Jag orkar inte vara, finnas, andas, tänkas när jag är själv.

Och om jag kunde skulle jag erkänna att jag saknar henne förbannat mycket. Och jag skulle även vilja säga att frånvaron av honom gör ont, men jag vet inte om den är värre än närvaron. Och jag skulle vilja veta varför hon, hon som jag har delat rum med, som jag gjorde upp livsplaner med blev tyst. Varför vår kontakt bröts.

men detta vågar jag inte säga högt. för alltihop gör så förbannat ont. och det finns inga svar och inga lösningar. så jag förblir tyst jag med.

och denna ständiga känsla som kryper i mig när jag är själv.
känslan av att någonting är fel. den tär.

Om dagarna sitter jag mest och kollat ut genom detta fönster .Jag begrundar hur himlen ändrar färg och hur solen går ner bakom husen och blir påmind om hur fantastiskt vackra solnedgångar är och
att någon verkligen borde tvätta fönstret.

Fast mest önskar jag att jag hade sällskap av dig i min alldeles för lilla soffa.