Jag vågar inte längre berätta vad som döljs där längst in i mitt hjärta. Om den stora rädslan och de stora känslorna. Rädd för konsekvenserna. Rädd för sönderfallet. För vem ska orka bära mig och min sorg? Därför; trycker in, trycker bort, förtränger, går vidare, ler, skrattar och älskar.

Men. Jag vet att vi måste bära vår sorg i armarna. En dag kanske även jag kan bära mitt hjärtat på utsidan och samtidigt hålla huvudet högt. Men tills dess väljer jag att ta mina fyrahundra slag i fosterställning när ingen kan se eller höra.