Och kanske gör det ingenting att kents biljettsläpp blev framskjutet tills mitten
av nästa vecka och jag får vara ett nervvrak en stund till, för den här helgen kommer bli fin.
Jag bara känner det på mig. Ikväll ska jag dricka giftgröna drinkar, pussas och dansa till låtar
av Håkan. Imorgon har de varit han och jag i ett år och på söndag är det Jonathan Johansson.

Så nej lilla livet och kaninhjärtat, det gör ingenting om magen gör ont en stund till.

Mitt liv genom instagram. Det var påsk och vi åt såklart ägg som man sig bör. Jag råkade fara till Borlänge och där blev det klippt. Håret alltså. Och Ibland pluppar någon fram en söt bebis. En annan dag åkte jag och hälsade på en vän på Marstrand. Men mest vandrar jag runt i gbgregn med röda skor.

Ignorerar allt det jobbiga. Verklighetens bakslag ni vet. Tänker istället att på söndag ser jag Jonathan Johansson och att igår kom kents skiva och att jag kanske även ser dem om sisådär en månad. Tänker även att sommaren måste lösa sig, för allt annat är otänkbart.

Imorgon kommer Kents album Jag är inte rädd för mörkret. Som jag har längtat, väntat och räknat ner till den här dagen. Men tack vare lite tur, flyt och fina människor sitter jag i skrivande stund och lyssnar på skivan. Den är ren kärlek. Kent är ren kärlek. Precis så som det alltid har varit. Dem har funnits i mitt liv i så många år nu. Det är en kärlekshistoria som började någonstans i mitt barndomsrum och fortsatte in i tonårsrummet och fanns även där när det var dags att tömma rummet på tonårstankar och ta klivet in i vuxenvärlden. Kent är en lika självklar och viktig del i mitt liv precis som luft, mat och vatten.  Kent är dem som alltid legat mig närmast hjärtat, och även dem som många gånger räddad detta lilla rädda hjärta från undergång, död och elände.

Visst har kärleken ändrat form längs vägen. Jag har skrikit, sparkat, gråtit till dem och många låtar och textrader kan jag associera till olika händelser, personer och stunder i livet, just därför att dem på något sätt nästan alltid varit en naturlig och självklar del i mitt liv. Jag älskar dem fortfarande lika villkorslöst, men inte med samma desperation. Jag har vuxit, mognat, ändrat mig, så har även kärleken till Kent gjort. Den har inte blivit mindre, bara annorlunda. Det finns ett större lugn nu. Även om mitt kaninhjärtat fortfarande slår trippla volter vid skivsläpp och turnésläpp. Och jag kan fortfarande gråta hejdlöst till dem vid ett kravallstaket någonstans i vårt avlånga land.

För de flesta är denna kärlek helt obegriplig och jag har gett upp att försöka få dem att förstå, så länge de kan accptera. Men till er som fortfarande säger att "Det är ju bara musik". Nej, kent är så mycket mer än bara musik och har alltid varit så mycket mer än bara musik. Det är en kärlek, trygghet, något som alltid finns där, oavsett. Och detta band har släppt ytterligare ett mästerverk och jag, jag bara sitter här och njuter av att det fortfarande finns fina saker kvar i livet trots allt.


Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Och ibland känns det så otroligt löjligt att formulera innehållet i hjärtat till ord
som om någon någonsin kommer vara intresserad av vad som finns där, när jag inte
ens själv vill veta av dess innehåll. 

"I see the flashing lights,
just can’t make sense of the bits
It’s like my mind is gone"

Allt det som en gång låg mig närmast hjärta finns nu i periferin,
utkanten, någon annanstans. Jag saknar inte det som var, men allting
är som mer annorlunda nu. Jag är annorlunda. Allting handlar inte längre
om liv och död. Och framförallt är inte allting lika förbannat destruktivt längre.

Jag springer inte för att komma bort från livet. Jag springer för att hinna med.
Men ibland faller jag igen och allt det som var då svischar förbi i ultrarapid
och jag blir som rädd för allt, men kanske mest mig själv. För jag vill aldrig
bakåt igen. Aldrig.  

Hänger runt i min hemstad och blir påmind om ett förflutet som känns som
ett annat liv. Kollar gamla vänners facebooksidor och känner knappt igen dem längre.
Men allting blir så påträngande nära när man vandrar runt på samma gator som man
gjorde tillsammans med dem då.  Om jag skulle säga att jag saknar dem och då skulle
jag ljuga. För jag trivs så bra i nuet fyrtiosex mil bort och skulle för allt i världen inte vilja
backa bandet eller vända tillbaka hit på heltid.

"I hela mitt liv har jag litat på mig själv, men nu behöver jag din hjälp"

Jag kunde inte sagt det så mycket bättre själv.
En mening som sammanfattar det mesta i livet just nu.

Har slutat forma ord till det där som ibland kallas poesi. För allt som kommer ut
låter så otroligt löjligt att jag spyr över det. Men jag insåg att ingen kan döma mig lika hårt som jag dömer mig själv. Så här. Varsågod. Det lär inte bli en fortsatt vana.

under discokulan
neonljusen

orkar vi andas
förbi sprickor i marken
som minner om alla förlorade drömmar

springande barnsben med ständigt skrapade knän
och hundratals blåmärken

vi var dem som sparkade, slogs och skrek

för livet

för att hjärtat skulle få slå i fred
en inneboende längtan bort höll vår låga vid liv.

och under discokulan

neonljusen
räcker våra skratt till

river sår
och fyller sprickor

mellan dig, mig och alla som vågade drömma
om en hållbar samtid.

Och det kommer alltid finnas en inneboende saknad i mitt bröst efter henne.

bästaste pojken i världen fyllde tjugoett år igår, någonting som firades
i lördags. Ni vet med lite för snurrigt huvudet efter ett par, tre glas för många,
på en klubb med för mycket folk på ett för litet dansgolv. Han verkade nöjd
och det är det som räknas. Och jag hade också roligt. Alla nöjda, alla glada.

Tjohej!