Fosterställningen i för många timmar. Tänker på dig och allt annat som känns.
Vill bara att någon ska orka lyssna. Kanske även förstå. Det hade kanske räckt
om jag bara fick sova och vakna upp med en lättare bröstkorg.

Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt.

När den obekväma tystnaden känns värre än den obekväma ensamheten.

rusande hjärtslag i en stad som brinner
upplösta pixlar i ett fotografi som bleknat i solen
ett bortglömd leende någonstans 
försöker möta blickar som viker undan 
kommer aldrig fram
i ett myller av spårvagnar galenskap och stoppljus överallt i staden
och så du och jag
som inväntar lugnet
då vi imploderar till ett tyst ingenting

vi blir ett minne ett fotografi som bleknar i en byrålåda någonstans
men glöm aldrig att det var för dig
mitt hjärta rusade
när du går med vem som helst var som helst
som hade kunna varit jag.

Jag vet inte vad man skriver en dag som denna. Men mitt i allt det jävliga finns det ändå något fint.
Dina ord har fått mig och så många fler att tänka och känna. Du har öppnat ögonen för det som är viktigt på riktigt. Och det får man ändå vara tacksam åt. Mitt i allt det överjävligt orättvisa.


http://ikroppenmin.blogspot.se/

Motivation.

Och hur svårt ska det vara att motivera huvudet till att bara läsa lite kurslitteratur?
Ni vet när till och med städning, tvätt och allt annat i hela världen känns roligare.
Så är det just precis nu och alltid annars. Jag är hopplös.

En sommar genom iphonens lins.

Det var en midsommar i dalarna, med små grodorna och allt annat som hör till. Det var alldeles för tidiga mornar på väg till ett jobb där jag tillbringade alldeles för många timmar av dygnets tjugofyra. Det blev många timmars serietittande i en soffa som ger mig ont i rumpan. Vi dansade också på en festival i staden och ibland på en klubb eller två. Jag badade i en sjö och var livrädd för sjögräs. Det var fint ibland, även om det känts som jag gjort väldigt lite den här sommaren. Men det är väl så det är.

I min bok är du för evigt Evelyne.

Det enda jag klarat av att lyssna på ordentligt sedan den 24 augusti är Kent. Lilla livet.
Jag längtar till nästa år och är samtidigt otroligt tacksam för spelningen som avslutade den här sommaren. Ni håller mig vid liv.

Sommaren rusade förbi och jag kan inte riktigt minnas vad jag gjort, men det var fin ändå. Jag vet att jag någonstans i mitten flyttade och har nu äntligen funnit ro i egen egen lägenhet där mitt namn för första gången står på dörren. Och igår fick jag äntligen upp ett par gardiner. Det blir nog bra det här också. Tids nog.

Skolan har börjat och rutinerna börjar smyga sig på precis som hösten och mörkret, även om dagarna fortfarande är varma.  Jag saknar min kreativitet, att brinna för skapandet. Hur det var mitt sätt att överleva. Det fick mig att brinna, att känna och tro att det jag kände faktiskt fanns där på riktigt. Allt lades på en väntande hög för omöjliga drömmar. För varför skulle mina ord vara värda något för någon annan? Känslan av otillräcklighet slår ner mig igen.  Stressen, pressen, känslan av att man måste vilja bli något tog över. Och nu sitter jag och läser böcker om barns utveckling istället för att forma ord där jag ältar min egen barndom. I hopp om att skapa en förändring.


Men kanske är tiden snart här för att söka den där kursen jag kollat på så många gånger. Jag måste bara få lite mer tro, mod och ork till att göra ett nytt högskoleprov. Men någon gång. Kanske.