Känner att världen är snedvriden att vi glömt vad som faktiskt är viktigt på riktigt. Att jag glömt vad som är viktigt på riktigt. Jag saknar att brinna för något och få ett utlopp för det. Men hur ska man våga brinna för något när man inte ens orkar känna? Den verkliga verkligheten känns och den finns på riktigt.
Jag tänker på dig, att det kanske är dags för ett riktigt avslut. Att jag är vuxen nu, står på egna ben och att det går bra så. Genom att låta dig finnas någonstans i det dolda håller jag uppe ett hopp som krossar mig lika hårt varenda gång. Men hur tar man farväl och ger upp hoppet om en förändring?
Jag vet i alla fall att det inte handlar om styrka längre. Det är livet man fått och det handlar om att överleva det. Och de allra flesta dagar går det bra, men ibland blir allt det som varit och allt det som kommer för påtagligt. Då vill jag bara vara liten, ligga i fosterställning och önska bort allt vad liv heter. Låt mig bara få göra det. Tack.