Jag vet inte längre vad jag vill, vad jag borde eller vad jag ska göra. Allt jag vill är att känna mig trygg, lugn och att någon orkar med mig, orkar älska mig. Ungefär där vill jag vara. alltid.

Insikten av att man aldrig når dit: Det finns inga ord för det på det här jävla språket.

Jag önskar bara att någon kunde hålla om mig och säga att det faktiskt är helt okej att tycka livet är pissigtäckligtjobbigt ibland. Så man slapp känna sig eländigt ensam och patetisk mitt i allt. alltid.

Balanserar höghus och får svindel av att stå på tå. saker man gör för att hålla huvudet ovanför ytan. Hålla huvudet högt. men hur håller man ett huvud högt när man ständigt står med böjd rygg. knyter nävarna. hårt. slår i kuddarna, i väggarna som aldrig svarar och sen. alla. alla dessa tusentals tårar som aldrig slutar.  och tystnaden. jag vill vara lite mer som du och jag vill att du ska vara lite mer nära. kräver kräks och krälar på golv. bygger murar runt det där som slår bakom revbenen och övar på mitt leende. hoppas. önskar. fast. nej. jag vet ju. jag vet ju att hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar. och fan för det. för allt.

Jag vet inte hur länge jag kan stå på tå, balansera höghus och fortfarande hålla huvudet högt.
Men jag är inte så intresserad av att veta heller.