Vårsolen börjar värma ute och hoppet om en förändring växer. Imorgon onsdag börjar det lilla livet igen och allting borde egentligen vara alldeles, alldeles underbart. Men istället för att sitta ute och lapa sol och instagrama, facebooka eller i allmänhet sociala media-uppdatera om hur fantastiskt livet i solen är, så ligger jag inne och kämpar emot en förkylning som härjar fritt i min kropp. Tiden till att ligga sjuk finns inte och min obotliga rastlöshet äter sakta upp mig inifrån. Men är det någonting jag vet så är det att förkylningar går över, det finns värre sjukdomseländen, tro mig jag vet om det.

Om mindre än tjugofyra timmar släpper min eviga kärlek en ny låt och jag hoppas på storverk, precis som alltid ifrån dem. Det finns hopp om att tjugohundrafjorton (eller tvåtusenfjorton, vet inte vad som är mest korrekt i denna PK-värld) kan bli ett vackert år. Kom igen bara, ge oss någonting som känns och det nu.

Apropå det där med sociala medier, jag är så fruktansvärt trött på så många människor som tycker utan att tänka. eller som tänker, men som inte tänker hela vägen. Eller mest är jag trött på att det inte längre går att föra diskussioner. Empatin och viljan till att förstå dem som inte tycker som en själv har liksom drunknat någonstans i plaskdammen. Tyck som oss annars kan det vara- attityden är väldigt tröttsam och ger ingenting i längden. Bara säger.

Nu skulle detta inte bli ett hej-jag-är-stans-största-bitterfitta-inlägg. Jag antar att jag är en i mängden av dessa obotliga pessimister. Men vet ni vad? Jag trivs rätt bra med det. Den verkliga verkligheten är inte happy, happy. Och vår samtiden, har ni sett den eller? Exakt.

Nu tappade jag visst tråden och detta inlägg make no sense, så lägger ner det här.
Adjö.