Maj har börjat och allt känns lite mer tungt än vanligt. Det är någonting med den här månaden jag
aldrig lärt mig att hantera. Tionde maj närmar sig med dagar och timmar och då har det gått nio år
och tanken gör att jag inte riktigt kan andas rätt och riktigt, så vi stannar där. Men samtidigt finns det någonting fint med den här vårluften, kanske beror allting mest på att jag ser kent om tjugotre dagar och att jag har honom som pussar på mig och som jag får skeda om nätterna. Fastän det fortfarande är så himla obegripligt att jag har honom är jag så innerligt tacksam för det.