Fuskade i mitt glee-tittande och hoppade över jättemånga avsnitt för att få se hyllningsavsnittet, det som är tillägnat Finn Hudson, och tillbringade därför fyrtiofyra minuter av mitt liv med att gråta, oavbrutet. Livet, döden, eländet. Lägg av nu. Tack.

Färdas över hundra mil på några få dagar.  Från en västkust till ett dalarna där snötunga tallar står tätt längs med järnvägsspåren redan i oktober. Frosten kryper in under en alldeles för kall skinnjacka. Men egentligen handlade den här resan om dig. Det handlade om att ta farväl till en som funnits här längre än livet själv. Tomheten finns där och kommer alltid finnas där. Men jag vet att du har det bättre nu och det är det som skänker tröst när telefonlistan inte längre fylls upp av dig. Det handlar om att härda ut tills andetagen känns lättare igen. Det kommer så småningom

Jag har aldrig varit särskilt bra på att säga hejdå.  Jag är hon som alltid håller fast för hårt i det som redan gått förlorat. Lika mycket som jag är hon som aldrig riktigt vågar säga att hjärtat gör förbannat jävla ont.  Ett par lögner med flackande ögon och ett ett leende som döljer har väl aldrig varit fel, tänker jag och går vidare i hopp om att jag kan lura alla inklusive mig själv.

.

Diskberget växer i takt med att kylen töms. Jag har nu endast ett paket smör en flaska vin och några öl som inte ens är mina kvar. Men jag orkar inte bry mig. Lika lite som jag orkar bry mig i mina inneboende dammråttor.  Går till skolan, kommer hem från skolan. Ibland öppnar jag en bok, men stänger den lika snabbt. Begraver mig i serier och gråter åt fiktiva personers fiktiva känslor. Det är lättare att känna åt andra än sig själv. Det är någonting jag lärt mig.

.

Så många utkast jag skrivit. Där jag försökt vrida och vänta på varenda cell i denna kropp. Men jag vågar så sällan trycka på publicera. Rädd för att blotta det där som faktiskt känns på riktigt. Det som är viktigt på riktigt. Nästa gång öppnar jag mitt utkast och skrattar åt hur patetiskt pretentiös jag låter. Kollar statistiken och inser att nästan ingen läser det jag skriver. Varför är jag ändå så obeskrivligt rädd för att möta sanningen? Jag vet inte.

Men jag vet att jag är dålig på hejdå, det som känns och att jag alltid kommer vara den som behöver dig mer än du behöver mig.


Lev med det Marie. Bara lev med det.

Hur mina höghus alltid rasar
och hur jag aldrig kan hantera sönderfallen
men jag ler och går vidare som man sig bör.

För vad finns det egentligen kvar att säga när alla bara försvinner?