För första gången kan jag prata med dig. Vi kan skicka sms utan att jag känner ilska, ångest eller besvikelse. Jag har till och med haft ett telefonsamtal som kändes bra. Kanske är det så att jag slutat hoppats. Accepterat att du aldrig kommer bli den jag vill att du ska vara eller borde vara. Bara accepterat att du är här just nu och det är bra nog.  Du kommer aldrig kunna ta igen all förlorad tid eller laga alla sår. Du kan inte få saker ogjorda och du kanske heller aldrig kommer att förändra dig. Men jag vet nu också, efter tjugoett år, att jag klarar mig själv. Jag har inte gråtit klart mina tårar och kommer nog heller aldrig ha gråtit färdigt dem för dig. Du har inte slutat göra ont. Men jag kan leva med dem, dina brister och fel, i alla fall just nu. Jag kan inte ändra det som varit. Jag kommer heller aldrig förlåta, men jag försöker åtminstone acceptera. Och att du faktiskt fortfarande försöker, på något underligt märkligt vis så som bara du kan. Det är bra nog för mig just nu. Kanske kommer jag känna annorlunda imorgon, nästa vecka, om en månad eller om ett år. Men just nu så kan jag andas, leva och vara i detta.

Dom vi blev och dom vi ville bli.

Öppnar en gammal blogg. Ett gammalt liv. Nej, ett annat. Fast ändå samma. Skriver. Publicerar. Tänker: Vad fan gör jag? Är rädd att se gamla sår. Spår av det jag försöker sudda ut, radera, glömma. Eller åtminstone hålla distans till. Det finns så mycket saker som har hänt som jag inte kan ändra eller påverka. Flykten har alltid varit min bästa väg. Men jag har insett att det inte handlar om att fly. Det handlar om att gå vidare från sådant man ändå inte kan påverka eller få ogjort. Det handlar om att bygga upp någonting nytt. Någonting helt. Låta det förflutna vara just det förflutna. Jag går vidare, framåt.
  

 

Och mitt liv i sommar har lite grann sett ut såhär. Utan inbördes ordning. Jag har jobbat, en hel del. Druckit halväcklig choklad för att överleva nedräkningen till slutet, lönen, överlevnad. Jag har sett min eviga kärlek tillsammans med min andra kärlek. Det var precis så som det ska vara. Jag har bott på en äng någonstans i Emmabodas skogar. Dansade omkring, drack drinkar. Men allra mest satt jag på en stol och gnällde på livet. Precis så som man ska på en festival där solen är alldeles för varm, bajamajorna alldeles för äckliga, baksmällan för tung, tältet för fuktigt och avsaknaden av hemma större än aldrig förr. Men där folket, festen, stämningen och musiken är alldeles fantastisk.
Jag dansade även runt på en festival i min stad. Jag fick se världens vackraste Florence, äta äckligt vegetarisk substitut för kött och avsluta med Kraftwerk i 3D. Vad mer kan lilla jag begära? 

Emellan allt detta har jag försökt undvika att drunkna i sommarregnet, njutit av den här stadens ljuvligheter, pussat på min älskade och bara varit. Överlevt. Levt och andats. Samlat kraft för en lång kall vinter, ni vet.

(Det tog mig säkert 999 försök att göra listan och 999 raderingen på det. och sedan 999 gånger till för att våga. Och kom nu inte och påstå att du var så före mig. Jag tänkte tanken långt innan din lista. Men man måste bearbeta. göra om. våga och så vidare. Ett år senare är bättre än tio år senare)

Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

"Dina hjärtslag gör små ringar på svarta vatten runt omkring. Och så minns jag inget annat
som ens betyder någonting"

Jag har ägnat alldeles för många timmar och dagar åt att försöka ge dig någonting. Vissa skulle nog välja ordet kärleksförklaring här. Och det är nog sant. Men klyschan gör att jag vill stoppa fingrarna i halsen och begrava mig under täcket i ett år eller två. Du vet, gå under. Så vi kan nöja oss vid "någonting" för nu. För hur blev jag hon som ägnar timmar åt att skriva rader om kärlek. Och framförallt när hände detta?  Det hände förmodligen då du kom in och rev varenda jävla mur jag byggt upp kring detta hjärta. Murarna, löftet jag gett till mig själv om att aldrig älska någon så innerligt mycket att det skapar känslostormar av att bara tänka tanken. Och för att inte tala om rädslan över att förlora dig. Du rev dem en efter en och aldrig har jag varit mer sårbar.  Men det är värt alla känslostormar all rädsla och sårbarheten. För att jag faktiskt verkligen älskar dig och för att du får mig att må bättre än någon annan.

Jag har vänt, vridit, skrivit, raderat, vänt ett varv till och raderat igen. Svurit. Gått vidare i livet. Börjat om igen nästa dag. Jag har nu gett upp. Och tänker att varför försöka förklara något som andra kan beskriva bättre?

Såhär. Varsågod. Från mig till dig: För att du är det bästa som jag vet.