För första gången kan jag prata med dig. Vi kan skicka sms utan att jag känner ilska, ångest eller besvikelse. Jag har till och med haft ett telefonsamtal som kändes bra. Kanske är det så att jag slutat hoppats. Accepterat att du aldrig kommer bli den jag vill att du ska vara eller borde vara. Bara accepterat att du är här just nu och det är bra nog.  Du kommer aldrig kunna ta igen all förlorad tid eller laga alla sår. Du kan inte få saker ogjorda och du kanske heller aldrig kommer att förändra dig. Men jag vet nu också, efter tjugoett år, att jag klarar mig själv. Jag har inte gråtit klart mina tårar och kommer nog heller aldrig ha gråtit färdigt dem för dig. Du har inte slutat göra ont. Men jag kan leva med dem, dina brister och fel, i alla fall just nu. Jag kan inte ändra det som varit. Jag kommer heller aldrig förlåta, men jag försöker åtminstone acceptera. Och att du faktiskt fortfarande försöker, på något underligt märkligt vis så som bara du kan. Det är bra nog för mig just nu. Kanske kommer jag känna annorlunda imorgon, nästa vecka, om en månad eller om ett år. Men just nu så kan jag andas, leva och vara i detta.