och jag liksom hatar när livet är en enda väntan på absolut ingenting.

Ibland vill jag bara att någon håller om mig
och säger att det är okej att gå sönder. ibland.

jag lever. jag orkar bara inte leta efter orden och formulera dem till meningar.
men jag har flyttat nu. jag bor på en soffa hemma hos en fin person. när jag inte
hänger i soffan pussar jag på pojken, hänger på andra lång, gråter och skrattar.
ja. ni förstår. jag lever det så kallade livet.

Jag panikpackar flyttkartonger med mitt liv och tröstäter popcorn till tvserier.
Allt för att slippa känna skakningarna i kroppen och sammanbrottet som
gror i en alldeles för rastlös kropp.

Jag är den som alltid skjuter bort tankar, känslor, saknad långt längre bort
för så länge de bara existerar i periferin kan jag hantera livet, mig själv och
det där onda i magen.

ibland är jag bara tyst, njuter av livet.
orkar inte formulera allt i ord, dokumentera.
för ibland är bara allt bra och då ska det få vara bra
utan ord, utan märkvärdigheter och andra krusiduller.

att bara få vara, skeda lite grann och kolla på tvserier
kan lugna ett ångesthjärta.

och min kropp blir som orolig när jag inte vet hur saker kommer att bli
inte är det konstigt då att jag har ständigt ont i magen, när jag inte ens vet
var jag kommer att bo om två veckor.

Jag har nya doftljus. det sägs att de luktar äppelpaj. jag vet inte.
jag vet bara att de luktar gott och gör mitt rum lite mysigare i höstmörkret.

att vara sämst i världen på att sova ensam.

vissa kvällar kryper jag ihop. hoppas på att drunkna i mig själv. in i all hud.
bort från det där som gnager i hjärtat. men det är sådant man inte säger högt.

så jag raderar orden. är tyst. gråter. börjar om när solen går upp igen.

När man tillbringat helgen med den man älskar
spelar det ingen roll hur skön och varm ens egen säng
den känns i alla fall bara fel och tom.

att tillbringa en fredagkväll med den som alltid lugnar mitt hjärta.

Och vissa dagar, gånger, ibland, nu.
då räknar jag timmar och minuter tills jag pussar honom.
Det är rätt fint ändå.

Kollade nyss kontot, vilket berättar att det var en himla fin kväll,
men också att det är befogat att ligga kvar här en stund till.
Ni vet när det känns som att det är jordbävning, men det är bara ens kropp som skakar.
Så känns det nu.

Ni vet när man är arbetslös och meningslös
och har alldeles för mycket tankar som skapar ångestmoln huvudet.
Då känns det rätt perfekt med en torsdagsöl med de där fina människorna.

Och du borde ju vara den
som håller huvudet lite högre än mig
och ryggen lite rakare när det stormar.