Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

"Dina hjärtslag gör små ringar på svarta vatten runt omkring. Och så minns jag inget annat
som ens betyder någonting"

Jag har ägnat alldeles för många timmar och dagar åt att försöka ge dig någonting. Vissa skulle nog välja ordet kärleksförklaring här. Och det är nog sant. Men klyschan gör att jag vill stoppa fingrarna i halsen och begrava mig under täcket i ett år eller två. Du vet, gå under. Så vi kan nöja oss vid "någonting" för nu. För hur blev jag hon som ägnar timmar åt att skriva rader om kärlek. Och framförallt när hände detta?  Det hände förmodligen då du kom in och rev varenda jävla mur jag byggt upp kring detta hjärta. Murarna, löftet jag gett till mig själv om att aldrig älska någon så innerligt mycket att det skapar känslostormar av att bara tänka tanken. Och för att inte tala om rädslan över att förlora dig. Du rev dem en efter en och aldrig har jag varit mer sårbar.  Men det är värt alla känslostormar all rädsla och sårbarheten. För att jag faktiskt verkligen älskar dig och för att du får mig att må bättre än någon annan.

Jag har vänt, vridit, skrivit, raderat, vänt ett varv till och raderat igen. Svurit. Gått vidare i livet. Börjat om igen nästa dag. Jag har nu gett upp. Och tänker att varför försöka förklara något som andra kan beskriva bättre?

Såhär. Varsågod. Från mig till dig: För att du är det bästa som jag vet.