Har slutat forma ord till det där som ibland kallas poesi. För allt som kommer ut
låter så otroligt löjligt att jag spyr över det. Men jag insåg att ingen kan döma mig lika hårt som jag dömer mig själv. Så här. Varsågod. Det lär inte bli en fortsatt vana.

under discokulan
neonljusen

orkar vi andas
förbi sprickor i marken
som minner om alla förlorade drömmar

springande barnsben med ständigt skrapade knän
och hundratals blåmärken

vi var dem som sparkade, slogs och skrek

för livet

för att hjärtat skulle få slå i fred
en inneboende längtan bort höll vår låga vid liv.

och under discokulan

neonljusen
räcker våra skratt till

river sår
och fyller sprickor

mellan dig, mig och alla som vågade drömma
om en hållbar samtid.