Allt det som en gång låg mig närmast hjärta finns nu i periferin,
utkanten, någon annanstans. Jag saknar inte det som var, men allting
är som mer annorlunda nu. Jag är annorlunda. Allting handlar inte längre
om liv och död. Och framförallt är inte allting lika förbannat destruktivt längre.

Jag springer inte för att komma bort från livet. Jag springer för att hinna med.
Men ibland faller jag igen och allt det som var då svischar förbi i ultrarapid
och jag blir som rädd för allt, men kanske mest mig själv. För jag vill aldrig
bakåt igen. Aldrig.